ENSAMMA HEMMA.
SÖNDAG.
”Helvetes skitgröt!”
Joel skrapade febrilt med träsleven i botten av kastrullen. Det fräste och pyste om den vidbrända gröten. Brunsvarta klumpar blandades med det vita. Joels käkar malde.
Han hörde Elsa komma in i köket, men vägrade vända sig in. Om han såg hennes överlägsna min just nu var risken stor att han skulle klappa till henne. Bara sådär, bara klappa till henne.
”Men pucko.” Hon lät inte arg. Bara skadeglad. ”Du kan ju inte koka mannagrynsgröt på högsta värmen.” Hon kom fram och tog sleven ur handen på honom. ”Och du måste röra i den, hela tiden.”
”Varför kan vi inte äta hamburgare istället? Jag vill inte ens ha nån äcklig gröt!”
”Därför att hamburgarna är slut”, sa Elsa, med den där överdrivet lugna rösten som Joel kommit att avsky under de senaste veckorna. ”Vi åt hamburgare igår. Och i lördags. Om du vill äta hamburgare igen, så måste vi gå och handla.”
Joel tystnade och tittade ner på fötterna.
”Okej”, mumlade han, ”kan du snälla gå och handla i morgon?”
Elsa lyfte bort kastrullen från spisen och skrapade ur innehållet i soppåsen.
”Vi får väl se”, sa hon. ”Om jag hinner, efter skolan.”
Det blev ostmackor och saft till kvällsmat. Joel ville egentligen dricka O´boy, men den sista mjölken hade gått åt till den sönderbrända gröten. Brödet var torrt. De åt i soffan medan de tittade på Netflix.
Elsa nickade mot tv:n.
”Har du lagt in räkningarna, förresten?”
”Vadå räkningarna? Det trodde jag du skulle?”
”Ja, det kan jag tänka mig att du trodde.” Elsa suckade teatraliskt. ”Men vi bestämde faktiskt att du skulle ta hand om räkningarna, så tar jag hand om att köpa mat.”
”Men det är ju bara för att jag är för liten för att gå och handla själv! Folk skulle undra, det har du ju själv sagt.”
Elsa himlande med ögonen.
”Whatever. Se bara till att betala räkningarna. Annars har vi snart inget Netflix. Eller el, eller hus.”
En duns hördes nerifrån källaren. Sedan en till. Elsa vred lite på sig och höjde volymen på tv:n.
När de ätit färdigt plockade Joel undan och satte sig vid köksbordet för att göra läxorna. Han hade knappt hunnit börja när det ringde på ytterdörren.
Elsa kom inrusande i köket. Hon var blek, ögonen var stora och darrande.
”Det är din tur!” väste hon. ”Jag öppnade förra gången!”
Joel la ifrån sig pennan med sjunkande mod.
Han gick sakta genom hallen på väg mot dörren. Ringklockan ringde igen. Golvbrädorna knarrade under Joels fötter. En ny duns hördes från källaren. Rädslan fladdrade till i bröstet, stor och väldig. Sedan la han handen på handtaget, och öppnade ytterdörren.
Kvinnan i huset på andra sidan gatan, Yvonne Nånting, stod utanför.
”Hejsan Joel.”
”Hej.”
Hon hade händerna knäppta och och log mot honom med ett vuxenleende som visade varje tand i munnen.
”Allt väl i stugan?”
”Jodå, det är det väl” sa Joel.
”Och skolan går bra? Inte för mycket läxor?”
”Det är alltid för mycket läxor.”
Det verkade omöjligt, men hennes leende blev faktiskt ännu bredare.
”Ja, jo, det förstås, det förstås!” Hon kastade en blick över Joels huvud. ”Har du mamma eller pappa hemma?”
”Nej, de är ute nånstans.” Hjärtat slog så hårt att han var säker på att hon kunde höra det. ”Jag vet inte när de kommer hem.”
”Men det är väl attans vilken otur jag har!” Leendet dröjde sig kvar på Yvonne Nåntings läppar, men bleknade från hennes ögon. ”Det var samma sak när jag tittade förbi härom kvällen.”
Joel ryckte på axlarna.
”De är ganska upptagna av sig.”
En skräll hördes nerifrån källaren, ljudet av någonting som välte. Yvonne ryckte till och stirrade mot källardörren.
”Hoppsan!”
”Det är ingen fara”, skyndade sig Joel, ”det är bara Elsa som är där nere och letar efter något. Hon välte väl pappas fiskespön, eller nåt.”
”Okej”, sa Yvonne. Hon fick ordet att låta som en fråga. ”Bara hon inte gjorde sig illa.”
”Det är säkert ingen fara, hon välter saker hela tiden.” Han kunde känna svettpärlor bildas i hårbotten, när som helst skulle de börja rinna nerför tinningarna. Snälla gå, tjöt hans hjärna. Snälla gå. Snälla gå.
Yvonne rätade på sig och såg på honom.
”I alla fall, du kan väl hälsa mamma och pappa att jag väldigt gärna vill prata med dem, så snart som möjligt? Det gäller det här med att gräva ner fiberkabel i gatan. För internet, förstår du.”
”Ja, jo, jag vet vad fiberkabel är.”
Yvonne knyckte på nacken.
”Hälsar du dina föräldrar vad jag bad dig?”
”Jadå, så fort de kommer hem.” Joel kände sig akut kissnödig. Det kliade i handflatorna.
Han hade precis stängt dörren bakom Yvonne Nånting när ytterligare en av de där tunga dunsarna hördes från källaren. Han gick tillbaka in i vardagsrummet där Elsa satt blek och knäpptyst i soffan.
”Hon har gått”, sa han. ”Jag tror inte att hon märkte nånting.”
Elsa släppte ut ett långt andetag.
”Jag blev livrädd när jag hörde att det var hon. Hon kom förbi härom kvällen också, när jag öppnade.”
”Du hade gärna fått berätta om det”, sa Joel. ”Så att jag kunnat förbereda något bättre att säga.”
”Men förlåt då!” Elsa lät irriterad. ”Jag har liksom haft lite annat att tänka på, som skolan och handla och laga mat och diska och tvätta. Förlåt så jävla mycket om jag glömde nämna att nån granne var här och knackade på!”
”Man får inte svära!” skrek Joel. Han kände tårar bränna bakom ögonen och det gjorde honom arg. Han hatade att gråta inför Elsa. ”Du vet att pappa säger att vi inte ska svära!”
Elsa skakade på huvudet och såg på honom, med en blick som var lika delar förakt och vantro.
”Du är så jävla dum i huvudet ibland.”
”Du då?!” sa Joel. ”Allt är ju ditt fel. Det var du som tog hem den där dumma gamla boken, det var du som skulle envisas med att läsa ur den. Jag sa ju att vi borde låtit bli den!”
Elsa såg på honom. Käkmusklerna spelade under kinderna.
”Fy fan för dig”, viskade hon.
Hon kastade fjärrkontrollen mot tv:n och stormade ut ur vardagsrummet. Joel kunde höra hennes snabba steg uppför trappan till övervåningen. En ny köttig duns hördes från källaren. Joel gick tillbaka till köksbordet för att göra klart sina läxor.
Han vaknade med ett ryck och satte sig upp i sängen. Sömnen var alltid lätt och ytlig numera. Joel hade ingen aning om vad klockan var, men rummet var alldeles mörkt. En rosa rand av soluppgång anades genom persiennerna.
Där kom det igen. Ljudet som väckt honom.
Men det kom inte från källaren den här gången. Det kom från Elsas rum, vägg i vägg med hans eget.
Joel tog sig ur sängen och gick med långsamma steg ut i hallen. Han hörde samma ljud igen, och slappnade av. Detta var ett ljud han var välbekant med.
Han gläntade på dörren och kikade in. Elsa låg i sängen, hopkrupen med knäna uppdragna till hakan. Hon var vänd från honom, in mot väggen. Hennes tunna kropp skakade av gråt.
Joel gick fram till sängen och la sig intill henne. Hon ryckte till när han la en arm om henne, men lät honom göra det. Joel kröp tätt intill henne och la kinden mot hennes nacke. Han kunde känna henne skaka när hon försökte hålla tillbaka gråten.
”Det gör inget”, viskade han. ”Det gör inget.”
Elsa drog in ett djupt andetag. Sedan släppte hon ut allt.
MÅNDAG.
När Joel kom hem från skolan nästa dag började han som vanligt med att kontrollera källardörren. Det var märkligt hur snabbt vissa saker kunde bli en vana. Åtminstone när ens liv hängde på det.
Han testade handtaget, långsamt så att det inte skulle höras. Fortfarande låst. Bra. Han kände längs med dörrkarmen, men hittade inga sprickor eller skador. Ljuden kom där nerifrån igen, dunsar, skrap mot betong, någonting blött. Joel ryste. Han mådde illa.
Han ordnade lite mellanmål i köket, två mackor och ett glas juice. Kylskåpet började bli tomt. Om Elsa inte handlade idag så skulle de börja få problem väldigt snart.
Han åt i soffan i vardagsrummet, men startade inte tv:n. Till och med tv-program som han verkligen gillade gjorde honom mest stressad numera. Det var utmattande att alltid vara rädd.
Han sneglade upp mot bokhyllan. Längst där uppe låg den. Boken. Ett av dess läderinbundna hörn stack ut över hyllkanten. Bara åsynen av den fick honom att vilja skrika.
De hade försökt med allt. Att kasta bort den, givetvis. De hade slängt den i ån som de passerade över varje dag på väg till skolan. Nästa dag var den tillbaka i Elsas rum.
De hade grävt ner den, längst bort i trädgården där gräsmattan var nyanlagd och jorden mjuk. Efter skolan nästa dag hittade Elsa den i sin säng. Det fanns fortfarande jordfläckar på omslaget.
Till sist hade Joel försökt elda upp den. Han hade gjort det på uteplatsen bakom huset, en eftermiddag när Elsa inte var hemma. Han la den på grillen, hällde på så mycket tändvätska han vågade, och tände på.
Boken brann inte.
När tändvätskan slocknade så låg den fortfarande kvar där. Det rök inte ens om den.
Efter det hade de gett upp. Boken var här för att stanna. Elsa vägrade tala om var hon fått den ifrån, och vid det här laget brydde sig inte Joel längre. Boken var hennes nu, och det skulle aldrig gå att göra ogjort.
Elsa kom hem strax innan klockan fyra. Hon hade sin skolväska i ena handen och en ICA-kasse i den andra. Hon hade handlat bröd, ost, fil, några fryspizzor, och två påsar chips.
”Inga hamburgare?” frågade Joel.
Elsa skakade på huvudet.
”Pengarna börjar ta slut, vi behöver prioritera. Pizzor är enklare än hamburgare.”
”Vadå, börjar pengarna ta slut?”
”Ja.” Elsa suckade. ”Det hade du vetat om du haft koll på räkningarna, som du lovat.”
”Men vad ska vi göra om pengarna tar slut? Hur ska vi handla mat?”
”Jag vet inte, Joel.” Han tyckte att hon lät arg, men när hon tittade upp på honom såg han att hon hade tårar i ögonen. ”Jag vet inte.”
Joel satte sig i soffan med sin iPad medan Elsa försvann upp på övervåningen för att göra sina läxor. Ljuden från källaren var högre nu, så Joel höjde volymen i hörlurarna. Det fanns ett system i hur ljuden uppförde sig, han hade insett det för några dagar sedan och han undrade om Elsa också gjort det. De var alltid som livligast på eftermiddagarna och kvällarna. Nätterna och morgnarna var ofta ganska lugna.
Mörkret sänkte sig utanför huset. När han tittade ut genom fönstret såg Joel inte till en enda människa. Alla var hemma från jobbet och från skolan nu. Dagliv hade övergått i kvällsliv. Villagatorna låg tysta och lugna.
Han hörde Elsa komma nerför trappan från övervåningen.
I samma stund ringde det på dörren.
Joel flög upp ur soffan så fort att iPaden åkte i golvet. Han kände sig kall. Han gick ut i hallen och såg Elsa stå som fastfrusen mittemellan honom och ytterdörren.
”Va fan!” väste hon med uppspärrade ögon. ”Ikväll igen!”
De gick tillsammans mot ytterdörren, Elsa några steg före Joel. Han la märke till att när hon passerade källardörren höll hon sig längre åt motsatta väggen, som om hon var rädd att själva dörren när som helst kunde få liv och kasta sig fram för att bita henne.
Återigen var det Yvonne Nånting som stod utanför ytterdörren. Men ikväll hade hon med sig sin man. Joel var inte säker, men han trodde att han hette Peter Nånting.
”Men godkväll i stugan!” sa Peter Nånting och log. Joel tyckte det fanns något självbelåtet över leendet. ”Jag hoppas att vi inte kommer och stör?”
”Vi skulle faktiskt just gå och lägga oss”, sa Elsa. Hennes röst lät fullkomligt lugn och stadig.
”Så här tidigt?” sa Peter.
”Det är mycket i skolan nu. Stressigt och så. Vi blir trötta.”
”Jaha du.” Peter såg från Elsa till Joel och så tillbaka. ”Vi skulle bara vilja växla ett par ord med mamma och pappa.”
”De är tyvärr inte hemma.” Elsa lät fortfarande helt lugn. Joel fattade inte hur hon klarade det. Han kunde känna sitt eget hjärta smattra som maskingevärseld i bröstet.
”Inte hemma?” sa Peter, utan att låta det minsta förvånad. Han sneglade på Yvonne, och såg sedan stint på Elsa. ”Vet du, det var konstigt. Yvonne har varit förbi här två kvällar på sistone, fått samma svar. Ingen i kvarteret säger sig ha sett dem på ett par veckor, ingen har ens sett till bilen.” Han böjde lite på huvudet. ”Så nu tycker jag att du tar och berättar vad dina föräldrar håller på med.”
Elsa tog ett steg bakåt.
”Men jag säger ju det, de är inte hemma. Ni får väl komma tillbaka en annan – ”
Det kom ett ljudligt skramlande nerifrån källaren. Sedan ett mjukare dunsande ljud.
Joel slutade andas. Han ville hålla Elsas hand, men han var rädd för att röra sig.
Peter såg från den ena till den andra. Leendet hade förvandlats till en hopsnörd grimas.
”Och vad var det där? Vad håller ni på med här inne egentligen?
Han tog ett steg in i hallen. Yvonne stod kvar bakom honom, nervöst plirande åt alla håll samtidigt.
”Peter, vi struntar i det här nu, jag tycker att vi går hem igen.”
Peter tystade henne med en handrörelse över axeln. Han stirrade på Elsa.
”Nu ska vi reda ut det här en gång för alla.” Han vred på handtaget till källardörren, men inget hände. ”Hämta hit nyckeln till den här dörren. Nu meddetsamma.”
Joel såg på Elsa. Hon vred på huvudet och mötte hans blick. Det fanns något i hennes ögon som han aldrig lagt märke till förut. Han hade väntat sig att se panik, istället fanns där en mörk beslutsamhet.
Hon nickade svagt mot honom. Joel förstod. En vind av något iskallt drog igenom honom, men försvann lika fort som det kommit. Han nickade tillbaka.
Elsa sträckte ut handen och fiskade upp nyckeln ur skålen på byrån. Hon räckte den till Peter.
”Visst”, sa hon. ”Men det är slöseri med tid.”
Leendet var tillbaka i Peters ansikte.
”Vi får väl se”, sa han.
Han öppnade källardörren och tog ett steg ner för trappan. Yvonne kom efter honom med stora ögon och munnen sammandragen till ett litet streck.
I mörkret tyckte Joel att de ljusa betongtrappstegen tycktes försvinna i ingenting där de ledde ner i underjorden. Månljus strilade in genom ett par källarfönster på motsatta sidan. En tung stank av något ruttet hängde i luften.
”Åh fy fan”, utbrast Peter och höll sig för näsan. ”Vad fan har ni gjort här nere?!”
Elsa gav Joel en hastig blick. Sedan knuffade hon Peter hårt i ryggen.
Han utstötte ett häpet mmpf! när fötterna gav vika. För ett ögonblick fäktade han i luften för att återfå balansen, sedan föll han handlöst nerför trappan. Det hördes ett otäckt krasande när Peter Nåntings ansikte kolliderade med ett av betongtrappstegen.
Yvonne hann inte ens reagera innan Joel gav henne en lika hård knuff i ryggen. Till skillnad från sin man skrek hon hela vägen ner.
För en liten stund blev allting öronbedövande tyst. Joel hann tänka att de kanske helt enkelt slagit ihjäl sig, båda två. Sedan hörde han hur Yvonne jämrade sig nere vid foten av trappan. Hans ögon hade börjat vänja sig vid mörkret och när han kisade kunde han se både henne och Peter försöka kravla sig upp på fötter. Han var rädd igen, rädslan var som ett konstant brus i öronen, en vind som ylade och skrek.
Elsa la en hand på hans axel.
Yvonne började skrika.
Joel tittade ner i källaren igen. Han behövde inte längre kisa. Han såg.
Pappa hade krälat fram ur hörnet han gömt sig i. Den gulbleka huden såg vaxartad ut i månljuset. Han klickade med käkarna, de stora vassa tänderna stack ut ur munnen, de hade skurit sönder läpparna så att hakan färgats svart av levrat blod. Håret hade lossnat i stora testar och dragit med sig bitar av skalpen, delar av kraniet lyste vitt där huden saknades.
Joel ville kräkas och gråta på samma gång.
I samma stund kröp Mamma upp över snickarbänken hon legat bakom. Hon rörde sig som en insekt, snabbt och ryckigt, och hennes stora gula ögon lyste av vanvett och hunger. Också hennes mun hade trasats sönder och såg nu mest ut som en oformlig grop kantad av knivvassa tänder. Kläderna hängde i blodiga trasor på både henne och Pappa, och kroppen därunder hade börjat ruttna och falla sönder.
Peter och Yvonne utstötte små korta jämrande skrik medan det som en gång varit deras grannar kröp allt närmare dem. Det ryckte spasmiskt i Mammas och Pappas ansikten. Joel tyckte det såg ut som att de flinade.
Peter gjorde ett sista desperat försök att krypa uppför trappan. Yvonne bara skrek.
Sedan kastade sig Mamma och Pappa över dem.
Elsa och Joel stängde och låste källardörren bakom sig. Det hördes fortfarande ljud där nerifrån, våta rivande ljud, smaskande och tuggande, men skriken hade tystnat. Det var skönt.
Joel såg på sin syster. Han visste inte riktigt vad man skulle säga i en sån här situation. Elsa tittade ut genom fönstret, mot Peter och Yvonnes hus på andra sidan gatan.
Joel körde ner händerna i byxfickorna.
”Så”, sa han lågt, ”vad vill du göra nu?”
Elsa vände sig mot honom. Hon tycktes fundera länge innan hon svarade.
”Känner du för lite Netflix?” sa hon till sist.
”Får jag välja film?”
Elsa himlade med ögonen.
”Ja ja, du får välja film.”
De gick tillsammans in i vardagsrummet.
