Besök Efter Stormen-projektets hemsida för att se kortfilm, läsa intervjuer med oss författare, läsa bonusnoveller, testa dig själv, eller delta i novelltävlingen med möjlighet att vinna 10 000 kronor.

”Det första hon la märke till var den dova värken i bakhuvudet. Medan hon sakta flöt tillbaka till medvetande malde värken i Evas skalle som en kvarn. Hon mådde lite illa. Hon försökte lägga sig på sidan, men upptäckte att hon inte kunde röra armarna. Händerna hade bundits fast i sänggaveln med något slags mjukt rep. Det är okej, tänkte hon. Nästan som om den där rösten inom henne som alltid viskat ”det är okej” under åren tillsammans med Frank hade kommit tillbaka, tillsammans med honom. Den tanken fick henne att tvärt höja huvudet och försöka sätta sig upp.

Elias. Var fanns Elias? Varför var det så tyst? Och alldeles mörkt. Vad var egentligen klockan?

Hon lyssnade intensivt i flera sekunder utan att höra ett ljud, förutom vinden som alltjämt ven där ute. Huset var tyst på ett sätt det aldrig varit tidigare – det här var ett tomt hus tystnad. Ett övergivet hus, ett spökhus. Hon rös till i mörkret. Kanske var hon den enda människan i hela det här huset, den enda i hela stan. Kanske hade varenda människa i hela kommunen flytt till uppsamlingsplatserna, i säkerhet undan det radioaktiva regnet, och lämnat henne att dö här tillsammans med Oskarshamn.

Det var först när hon legat så i någon minut, och ögonen till slut vant sig vid mörkret, som hon upptäckte den ihopsjunkna figuren som satt på stolen intill hennes säng.

Eva skrek till, ett gällt och kort skrik, medan hjärtat rusade i bröstet. Det var Frank. Han såg inte på henne. Ögonen var glasartade, drömska, och fästa på en punkt på den motsatta väggen. Han ryckte inte ens till av hennes skrik.

Långsamt, som om själva munrörelserna var ovana för honom, sa han: ”Minns du första gången vi sågs?”

Eva andades fortfarande häftigt efter chocken. ”Va?! Vad fan pratar du om? Var är Elias?”

”Eller inte första gången vi sågs egentligen”, fortsatte han som om han inte hört henne, ”det var väl i skolan någon gång. Jag menar första gången vi pratade med varandra. Första gången vi verkligen sågs.”

Det gjorde hon. Det var på Pub Kråkan, hon var berusad på Staropramen, GT:s och sommaren, och hon tyckte att han påminde om en mörkhårig Brad Pitt. Minnesbilder från en annan livstid.

”Ja.”

”Du gick förbi mig” sa han, fortfarande med blicken fäst i väggen men med ett leende på läpparna, ”tätt intill, och du doftade så förbannat gott av handkräm. Jag tror i alla fall att det var handkräm. Alla andra luktade cigaretter, du luktade så rent. Som att du var en ren människa.”

”Frank.”

”Sen såg jag dig stå vid baren med dina kompisar. Vad hette hon den där rödhåriga tjejen, hon som var med i en dokusåpa sen?”

”Ullis.”

Han knäppte med fingrarna och såg på henne. ”Ullis var det ja! I alla fall, ni stod där vid baren, och du sträckte armarna uppåt, som om du var trött. Så här.” Han sträckte båda sina armar rakt uppåt och flätade ihop fingrarna, och en blixtsnabb tanke for igenom Evas huvud – var har han revolvern? ”Du sträckte på dig så, och när du gjorde det så gled din tröja upp någon centimeter, och jag hann se en skymt av hud där. Bara för någon sekund. Men i den stunden visste jag att jag måste ha dig.”

”Frank, du måste knyta loss mig, jag behöver kolla till Elias – ”

”Allt är bra med honom, han sover gott.” Någonting drog över hans ansikte, något som liknade en skugga av sorg, men det gick så hastigt att hon tvivlade på att han ens var medveten om det. ”Det är en bra kille, det där.”

”Ja. Trots sina förutsättningar.”

Han gav henne bara en hastig blick, sedan lutade han huvudet tillbaka och pratade upp mot taket: ”Men du minns den där kvällen? Mitt liv förändrades där. Det är häftigt när sånt händer. Vad tänkte du om mig?”

Eva suckade djupt. ”Jag tyckte”, sa hon, ”att du var snygg.”

Han sänkte huvudet och såg på henne. Hans ögon lyste av en munterhet som fick henne att vilja vrida nacken av honom. ”Tyckte du det? Att jag var snygg?”
”Ja, det tyckte jag. Och att du verkade trevlig. Men det var ju innan jag visste att det enda sättet som du kan vara nära en annan människa på är att göra illa den.”

Nu var det hans tur att sucka och titta åt ett annat håll. En bil tutade någonstans i fjärran. Det var det enda ljud förutom stormen som hörts på en mycket lång stund.

”I morgon”, sa hon till slut efter en lång stunds tystnad. ”Du inser väl att du måste ge upp i morgon bitti? Gör det smarta och rädda både dig själv och oss härifrån, innan det går för långt. Det här är en livsfarlig plats nu, du måste förstå det.”

Han bara satt där med slutna ögon och skakade bestämt på huvudet, som ett tjurigt barn. Eva kände en plötslig våg av frustration skölja över henne. ”Jag fattar inte vad fan ditt mål med det här är, hur du kan tro att – ”

”Nej, självklart fattar du inte det, när fattade du senast någonting?!” Han väste fram orden så saliven stänkte mellan hans sammanbitna tänder, och venerna framträdde tydligt på halsen. ”När offrade du senast någonting för någon annan? Du tycker att allt ska vara så jävla enkelt, du vill inte ha något besvär. Då är det mycket enklare att bara skylla på någon annan!”

Frank såg helt galen ut. Hon vågade knappt andas.

”Allting var ju alltid mitt fel, eller hur? Alltid otäcke Frank som slogs och var så hemsk. Men om jag nu var så jävla hemsk, varför stack du inte tidigare då? Varför drog du inte bara? Har jag nån slags jävla magisk kuk eller nåt, var du tvungen att stanna bara för att ingen annan kunde knulla dig lika bra som jag? Något måste det ju ha varit, om jag nu var världens hemskaste och våldsammaste man!”

Eva märkte inte ens att tårarna kom förrän en av dem letade sig in mellan hennes läppar. Smaken av salt hjälpte, för den var en påminnelse om verkligheten. Den riktiga verkligheten, inte det här bisarra mardrömslandet där hennes plågoande hade bundit fast henne i sängen och skällde på henne för att hon inte lämnat honom tidigare.

Har jag nån slags jävla magisk kuk?

Hon mindes fyllevåldtäkterna, varenda en. När han kom em från krogen, asfull, mitt i natten, med en stank av soptunna ur munnen. Hur hon alltid visste vad som väntade. Hans kroppstyngd över henne, låste fast henne, hur hon aldrig skrek eller sa nej eftersom hon visste att det var meningslöst. Hon mindes smärtan och värken dagen efter, hur hon ibland fick kyla underlivet med en ispåse innan hon åkte till jobbet. Och hela tiden skammen, den brännande skammen som spädde ut alla världens färger tills de tycktes matta och livlösa. Hon var övertygad om att varenda människa hon mötte kunde se hennes uselhet skriven i pannan.

Frank hade slappnat av och lutade sig tillbaka igen. Blicken flackade fram och tillbaka över golvet. ”Förlåt. Det var inte meningen att brusa upp så där. Jag bara… Det var inte meningen.”

Förlåt. Det var inte meningen. Hur många gånger hade hon hört honom säga de orden? Hur länge sedan var det som de förlorat all mening?

Eva harklade sig, tvingade in hatet i ett avlägset skrymsle av hjärnan. ”Frank. Varför nu? Varför idag?”

Det blev tyst så länge att hon hann bli säker på att han inte kunde svara. Hon kunde se hans ögon tydligt nu, matta och frånvarande, åter fästa på samma osynliga punkt på väggen. Till sist sa han lågt: ”Jag vet inte. Jag visste bara att det behövde hända. Jag köpte revolvern av en kille på jobbet för flera månader sedan.” Han kliade sig på halsen. Naglarnas skrapande mot den ojämna skäggstubben lät högt i tystnaden. ”Jag har varit på väg att göra det flera gånger sen dess, men alltid backat ur.” Han ryckte på axlarna. ”Det var helt enkelt idag det skulle hända. Det var vår dag. Jag bara visste.”

Frank reste sig ur stolen, och för ett ögonblick tänkte Eva att han skulle strypa henne. Bara luta sig fram, klämma åt runt halsen, och inte släppa taget förrän hon slutade sprattla. Istället gick han mot dörren, med långsamma steg och hopsjunkna axlar.

”Det kommer aldrig att bli vår dag, Frank. För din egen skull, lägg ner det här nu. Stör det dig verkligen så mycket att andra människor är lyckligare än du?”

Han blev stående i dörröppningen, med ryggen mot henne. ”Nej”, sa han. ”Det stör mig att du är lyckligare än jag.”

Han lämnade henne i mörkret.”

Klicka HÄR för att köpa Den Mörka Fläcken som e-bok, och HÄR för att köpa den fysiska boken.

Klicka HÄR för att köpa hela samlingsvolymen Efter Stormen som e-bok, och HÄR för att köpa den fysiska boken.

Böckerna finns också tillgängliga som e-böcker via iTunes/iBooks.