Den 29 april släpps min debutroman Fyra Minuter (MIX Förlag). Den kommer att finnas tillgänglig både som e-bok och som pappersbok, så kallad print-on-demand. Här följer ett kort utdrag ur boken:
Kvällen var stjärnklar över Kalmarsund. Inte ett spår kunde anas av ovädret som dragit förbi bara ett dygn tidigare. De väldiga skogarna som omgärdade byn var tysta. Nattens djur började vakna till.
Där den låg tyst och övergiven påminde familjen Nordahls västra potatisåker om en nyligen lämnad krigsskådeplats. Överallt fanns spår av mänsklig aktivitet, men allt tycktes ha avstannat. Skräp låg utspritt här och var på den leriga marken, cigarettfimpar, läskburkar, papper.
Nordahls hus var nersläckt och tyst. Allt som hördes från gården var kornas rastlösa trampande inne i sina spiltor.
Mitt på åkern stack den sönderbrutna, sotbrända Boeing 737 upp ur sin krater. Månljuset lyste upp vraket och fick det att se ut som ett urtidsmonster som just höll på att kräla upp ur sin håla.
Bengt Bivrén klev ut på åkern i skydd av mörkret och började gå mot planet. Äntligen. Benen darrade av upphetsning.
Han hade känt det i samma stund som han rörde vid den lilla brända vrakdelen tidigare under dagen. Det var som om något inom honom plötsligt hade väckts och börjat tala, med en låg viskande röst han aldrig hört förut. Han kände sig dragen till planet. Till en början var känslan mest ett slags febrilt trevande inuti honom, som om någonting desperat letade efter fotfäste i hjärnan. Och efter en stund växte sig känslan så stark att han inte kunde tänka på något annat.
Han lyckades behärska sig och få längtan under kontroll. Men den fanns kvar, som en klåda, och den vägrade släppa taget.
Han hade lämnat bilfirman tidigt och tillbringat resten av dagen i skogen, väntat på en chans att närma sig. Han hade sett journalisterna ge sig av, den ena efter den andra. Han hade följt haveriteknikernas arbete under dagen, sett dem bära ut likdelar i förslutna plastsäckar, åtminstone antog han att det var likdelar. Han önskade att de skulle ta med sig de där plastsäckarna och bara försvinna från byn.
Nu tog sig Bengt snabbt och lätt över potatisåkerns stelnade lerjord. Han hade väntat in mörkret för att undvika att bli upptäckt. Han ville inte riskera en konfrontation till.
Han tog sig fram till mittenpartiet av planet. Strax till höger om honom hade flygplanskroppen slitits upp som en konservburk, och Bengt fann sig stirra rakt ner i den mörka passagerargången som ledde mot cockpiten. Det var som att blicka ner längs en korridor till underjorden. Allt var mörker där nere, och Bengt övermannades av en känsla av skräck som tog andan ur honom.
Det finns något där nere. Jag kan inte se det, men det finns där. Och det vill ha mig.
Ett svagt gnyende kom ur hans hals. Han hade aldrig varit så här rädd i hela sitt liv. Ändå klev han in i det urbrända flygplansskrovet. Det spelade inte längre någon roll om någon kunde se honom. Han trevade fram över de söndersmälta plastklumparna som en gång varit flygplansstolar, höll sig i dem medan han sakta gick längs flygplansgången ner mot cockpit. Ögonen hade börjat vänja sig vid mörkret. Bengt själv, det som verkligen var han, kurade i ett mörkt hörn av medvetandet, ett hörn dit inget ljus nådde och där allt var skräck. Han var en hjälplös passagerare inuti sin egen kropp, oförmögen att hindra fötterna från att föra honom allt djupare in i planet, allt längre ner i underjorden.
Och när Bengt Bivrén fann det som väntade på honom där nere, då skrek han.
