Besök Efter Stormen-projektets hemsida för att se kortfilm, läsa intervjuer med oss författare, läsa bonusnoveller, testa dig själv, eller delta i novelltävlingen med möjlighet att vinna 10 000 kronor.

”Det första hon la märke till var den dova värken i bakhuvudet. Medan hon sakta flöt tillbaka till medvetande malde värken i Evas skalle som en kvarn. Hon mådde lite illa. Hon försökte lägga sig på sidan, men upptäckte att hon inte kunde röra armarna. Händerna hade bundits fast i sänggaveln med något slags mjukt rep. Det är okej, tänkte hon. Nästan som om den där rösten inom henne som alltid viskat ”det är okej” under åren tillsammans med Frank hade kommit tillbaka, tillsammans med honom. Den tanken fick henne att tvärt höja huvudet och försöka sätta sig upp.

Elias. Var fanns Elias? Varför var det så tyst? Och alldeles mörkt. Vad var egentligen klockan?

Hon lyssnade intensivt i flera sekunder utan att höra ett ljud, förutom vinden som alltjämt ven där ute. Huset var tyst på ett sätt det aldrig varit tidigare – det här var ett tomt hus tystnad. Ett övergivet hus, ett spökhus. Hon rös till i mörkret. Kanske var hon den enda människan i hela det här huset, den enda i hela stan. Kanske hade varenda människa i hela kommunen flytt till uppsamlingsplatserna, i säkerhet undan det radioaktiva regnet, och lämnat henne att dö här tillsammans med Oskarshamn.

Det var först när hon legat så i någon minut, och ögonen till slut vant sig vid mörkret, som hon upptäckte den ihopsjunkna figuren som satt på stolen intill hennes säng.

Eva skrek till, ett gällt och kort skrik, medan hjärtat rusade i bröstet. Det var Frank. Han såg inte på henne. Ögonen var glasartade, drömska, och fästa på en punkt på den motsatta väggen. Han ryckte inte ens till av hennes skrik.

Långsamt, som om själva munrörelserna var ovana för honom, sa han: ”Minns du första gången vi sågs?”

Eva andades fortfarande häftigt efter chocken. ”Va?! Vad fan pratar du om? Var är Elias?”

”Eller inte första gången vi sågs egentligen”, fortsatte han som om han inte hört henne, ”det var väl i skolan någon gång. Jag menar första gången vi pratade med varandra. Första gången vi verkligen sågs.”

Det gjorde hon. Det var på Pub Kråkan, hon var berusad på Staropramen, GT:s och sommaren, och hon tyckte att han påminde om en mörkhårig Brad Pitt. Minnesbilder från en annan livstid.

”Ja.”

”Du gick förbi mig” sa han, fortfarande med blicken fäst i väggen men med ett leende på läpparna, ”tätt intill, och du doftade så förbannat gott av handkräm. Jag tror i alla fall att det var handkräm. Alla andra luktade cigaretter, du luktade så rent. Som att du var en ren människa.”

”Frank.”

”Sen såg jag dig stå vid baren med dina kompisar. Vad hette hon den där rödhåriga tjejen, hon som var med i en dokusåpa sen?”

”Ullis.”

Han knäppte med fingrarna och såg på henne. ”Ullis var det ja! I alla fall, ni stod där vid baren, och du sträckte armarna uppåt, som om du var trött. Så här.” Han sträckte båda sina armar rakt uppåt och flätade ihop fingrarna, och en blixtsnabb tanke for igenom Evas huvud – var har han revolvern? ”Du sträckte på dig så, och när du gjorde det så gled din tröja upp någon centimeter, och jag hann se en skymt av hud där. Bara för någon sekund. Men i den stunden visste jag att jag måste ha dig.”

”Frank, du måste knyta loss mig, jag behöver kolla till Elias – ”

”Allt är bra med honom, han sover gott.” Någonting drog över hans ansikte, något som liknade en skugga av sorg, men det gick så hastigt att hon tvivlade på att han ens var medveten om det. ”Det är en bra kille, det där.”

”Ja. Trots sina förutsättningar.”

Han gav henne bara en hastig blick, sedan lutade han huvudet tillbaka och pratade upp mot taket: ”Men du minns den där kvällen? Mitt liv förändrades där. Det är häftigt när sånt händer. Vad tänkte du om mig?”

Eva suckade djupt. ”Jag tyckte”, sa hon, ”att du var snygg.”

Han sänkte huvudet och såg på henne. Hans ögon lyste av en munterhet som fick henne att vilja vrida nacken av honom. ”Tyckte du det? Att jag var snygg?”
”Ja, det tyckte jag. Och att du verkade trevlig. Men det var ju innan jag visste att det enda sättet som du kan vara nära en annan människa på är att göra illa den.”

Nu var det hans tur att sucka och titta åt ett annat håll. En bil tutade någonstans i fjärran. Det var det enda ljud förutom stormen som hörts på en mycket lång stund.

”I morgon”, sa hon till slut efter en lång stunds tystnad. ”Du inser väl att du måste ge upp i morgon bitti? Gör det smarta och rädda både dig själv och oss härifrån, innan det går för långt. Det här är en livsfarlig plats nu, du måste förstå det.”

Han bara satt där med slutna ögon och skakade bestämt på huvudet, som ett tjurigt barn. Eva kände en plötslig våg av frustration skölja över henne. ”Jag fattar inte vad fan ditt mål med det här är, hur du kan tro att – ”

”Nej, självklart fattar du inte det, när fattade du senast någonting?!” Han väste fram orden så saliven stänkte mellan hans sammanbitna tänder, och venerna framträdde tydligt på halsen. ”När offrade du senast någonting för någon annan? Du tycker att allt ska vara så jävla enkelt, du vill inte ha något besvär. Då är det mycket enklare att bara skylla på någon annan!”

Frank såg helt galen ut. Hon vågade knappt andas.

”Allting var ju alltid mitt fel, eller hur? Alltid otäcke Frank som slogs och var så hemsk. Men om jag nu var så jävla hemsk, varför stack du inte tidigare då? Varför drog du inte bara? Har jag nån slags jävla magisk kuk eller nåt, var du tvungen att stanna bara för att ingen annan kunde knulla dig lika bra som jag? Något måste det ju ha varit, om jag nu var världens hemskaste och våldsammaste man!”

Eva märkte inte ens att tårarna kom förrän en av dem letade sig in mellan hennes läppar. Smaken av salt hjälpte, för den var en påminnelse om verkligheten. Den riktiga verkligheten, inte det här bisarra mardrömslandet där hennes plågoande hade bundit fast henne i sängen och skällde på henne för att hon inte lämnat honom tidigare.

Har jag nån slags jävla magisk kuk?

Hon mindes fyllevåldtäkterna, varenda en. När han kom em från krogen, asfull, mitt i natten, med en stank av soptunna ur munnen. Hur hon alltid visste vad som väntade. Hans kroppstyngd över henne, låste fast henne, hur hon aldrig skrek eller sa nej eftersom hon visste att det var meningslöst. Hon mindes smärtan och värken dagen efter, hur hon ibland fick kyla underlivet med en ispåse innan hon åkte till jobbet. Och hela tiden skammen, den brännande skammen som spädde ut alla världens färger tills de tycktes matta och livlösa. Hon var övertygad om att varenda människa hon mötte kunde se hennes uselhet skriven i pannan.

Frank hade slappnat av och lutade sig tillbaka igen. Blicken flackade fram och tillbaka över golvet. ”Förlåt. Det var inte meningen att brusa upp så där. Jag bara… Det var inte meningen.”

Förlåt. Det var inte meningen. Hur många gånger hade hon hört honom säga de orden? Hur länge sedan var det som de förlorat all mening?

Eva harklade sig, tvingade in hatet i ett avlägset skrymsle av hjärnan. ”Frank. Varför nu? Varför idag?”

Det blev tyst så länge att hon hann bli säker på att han inte kunde svara. Hon kunde se hans ögon tydligt nu, matta och frånvarande, åter fästa på samma osynliga punkt på väggen. Till sist sa han lågt: ”Jag vet inte. Jag visste bara att det behövde hända. Jag köpte revolvern av en kille på jobbet för flera månader sedan.” Han kliade sig på halsen. Naglarnas skrapande mot den ojämna skäggstubben lät högt i tystnaden. ”Jag har varit på väg att göra det flera gånger sen dess, men alltid backat ur.” Han ryckte på axlarna. ”Det var helt enkelt idag det skulle hända. Det var vår dag. Jag bara visste.”

Frank reste sig ur stolen, och för ett ögonblick tänkte Eva att han skulle strypa henne. Bara luta sig fram, klämma åt runt halsen, och inte släppa taget förrän hon slutade sprattla. Istället gick han mot dörren, med långsamma steg och hopsjunkna axlar.

”Det kommer aldrig att bli vår dag, Frank. För din egen skull, lägg ner det här nu. Stör det dig verkligen så mycket att andra människor är lyckligare än du?”

Han blev stående i dörröppningen, med ryggen mot henne. ”Nej”, sa han. ”Det stör mig att du är lyckligare än jag.”

Han lämnade henne i mörkret.”

Klicka HÄR för att köpa Den Mörka Fläcken som e-bok, och HÄR för att köpa den fysiska boken.

Klicka HÄR för att köpa hela samlingsvolymen Efter Stormen som e-bok, och HÄR för att köpa den fysiska boken.

Böckerna finns också tillgängliga som e-böcker via iTunes/iBooks.

Det var länge sedan jag skrev något här.
Skälet är enkelt – det har inte funnits mycket att berätta.
2013 ägnades helt och hållet åt att skriva på två stora projekt – kortromanen Den Mörka Fläcken, samt min ”riktiga” debutroman Fyra Minuter.
Den senare kommer att publiceras under hösten, men Den Mörka Fläcken publiceras redan i april, som en del av MIX Förlags bokprojekt Efter Stormen.
Jag kommer än så länge att förbli lite hemlig kring exakt vad projektet handlar om. Tills vidare säger jag bara att det känns kul att saker börjar hända igen, och att ni ska gå in på Efter Stormens hemsida för all kommande info om detta grymt häftiga bokprojekt: Efter Stormen

I lördags intog MIX Förlag Science Fictionbokhandeln i Stockholm, och jag var på plats för en heldag i skräckens tecken.
På förmiddagen deltog jag, Magnus Nordin, Caroline L Jensen och Johanna Strömqvist i en paneldiskussion om att skriva skräcknoveller. Moderator var Titti Persson, redaktör på MIX, och det blev ett intressant, givande och ganska vrickat samtal om allt från H.P Lovecraft till snoppar (fråga inte…).
Senare på eftermiddagen blev jag intervjuad av Titti, under temat ”Vägen mot att bli publicerad”. Vi pratade om mitt skrivande, från gamla ungdomssynder ända fram till den kommande romanen, och hela samtalet kändes avslappnat och kul.
Kvällen avslutades sedan med pizza och öl för oss inblandade författare, Titti och Stephanie från MIX, och den trevliga personalen från Sci-Fibokhandeln. Mycket skratt och skräcksnack, och en perfekt avslutning på dagen.
Hoppas vi kan göra om det snart!

Här nedan finns ett färdigt schema för MIX Förlag-dagen på Science Fictionbokhandeln i Gamla Stan i Stockholm, lördagen den 10e november.
Det lär bli en toppendag, hoppas vi ses!

Lördagen den 10e november medverkar jag när MIX Förlag – som ger ut min kommande roman – tar över Science Fiction-bokhandeln i Gamla Stan i Stockholm.
Det blir en heldag av paneldiskussioner, intervjuer, signeringar, och samtal kring hur man blir utgiven. Kom förbi om du är i närheten, det blir en toppendag.
Här nedan finns hela schemat för dagen. På förmiddagen är jag med i en paneldiskussion om att skriva skräck, och på eftermiddagen intervjuas jag inför publik.

Hoppas vi ses i Stockholm!

Och just det ja, apropå den där romanen – jag vet att jag varit väldigt förtegen, och det har varit avsiktligt. Men snart så lär det börja dyka upp detaljer kring boken här på bloggen. Stay tuned.

/ Johan.

Mix-dagen på SF-bokhandeln, preliminärt schema

11.00 – 12.30

Mix förlag gör en personlig presentation av förlaget och utgivningen.

13.00-14.00

Paneldiskussion: Hur lyckas man med en skräcknovell?

Moderator: Titti Persson

I panelen: Magnus Nordin, Johanna Strömqvist, Caroline L Jensen, Johan Ring.

14.00-14.30

Novellförfattarna signerar sina böcker från resp. förlag.

15.00-16.00

Johanna Strömqvist intervjuas och signerar.

Karin Tidbeck intervjuas och signerar.

16.00-16.30

Kom och presentera ditt manus och dina idéer för Mix förlag. (Vänder sig till alla med författardrömmar.)

Kvällens tema: Hur blir man utgiven?

16.30-17.00

Catharina intervjuar nästa års MIX-debutant i skräckgenren, Johan Ring, som under detta år redan utkommit med tre skräcknoveller.

17.00-17.30

Förlaget svarar på frågor och ger goda råd.

Min nya novell Lång Väg Hem finns nu tillgänglig som e-bok! Precis som tidigare är det Mix Förlag som publicerar den, och den finns tillgänglig via alla bokförsäljare online, exempelvis Adlibris. Är personligen väldigt förtjust i den här, så kolla gärna in den.
Jag jobbar vidare med min första roman, om allt går enligt planerna så ska den publiceras (återigen av Mix Förlag) i augusti 2013. Då blir det dock som traditionell pappersbok.

Efterfest.

  Stället hette Tegelbruket, och var den sortens ungdomsgård där besökarna gömmer plastkassar med hembränd sprit och vitvinstetror i buskarna utanför entrén. Detta var vad som i Högsby passerade för ”drogfria arrangemang”. Alla visste att det låg till på det sättet, men där fanns en tyst överenskommelse om att ungar kommer att vara ungar, så länge det sköts snyggt och man undviker spyor inomhus och slagsmål utomhus så låt gå.
   Vi brukade också ha med oss sprit i grönvita Konsumkassar och gömma dem i en särskild favoritbuske ett par hundra meter ifrån entrén, och vi slapp till och med den där hembrända skiten – Anton kände en kille i gymnasiet som kunde fixa grejer från Systemet. Riktig sprit, skattad och klar. Det fick oss att känna oss hysteriskt vuxna. Men den här kvällen var vi vita som lakan, vi hade inte med oss en droppe, vare sig i blodomloppet eller i några plastpåsar. Vi var här av andra orsaker än att bli fulla. Och därför stod vi nu i den del av Tegelbruket som tjänstgjorde som café och servering, och lutade oss mot bardisken. Det var jag och Anton och Anita, och vi stod där som tre hippa katter i en gammal rat pack-film. Fast sortimentet i den här baren hade förstås gjort Frank, Dean och Sammy gruvligt besvikna – kvällens hela barmeny bestod av Fanta, Cuba-Cola, Pucko och jordnötsringar.
  ”Vet ni vad jag just kom att tänka på? Jag har aldrig varit här nykter förut”, sa Anita. Hon var vad man slarvigt brukade kalla ”en av grabbarna”, och så cool att det gjorde ont. Jag hade aldrig någonsin sett henne i en klänning – bara en sån sak. Hon tycktes ha fötts iklädd ett par tajta svarta jeans och en svart t-shirt med Siouxsie & The Banshees- eller The Misfits-tryck. Både Anton och jag hade varit kära i henne i omgångar, fan, alla hade varit kära i Anita, men hon hade så vitt jag visste aldrig haft en pojkvän. Jag hade hört många i klassen viska om att hon antagligen var lesbisk, men det trodde aldrig jag. Som jag såg det var hon helt enkelt åt helvete för cool för kärlek.
  ”Du har inte missat mycket”, sa jag. Anton och jag brukade åka hit efter skolan ibland och spela biljard, lyssna på skivor eller sitta på bänkarna utanför och röka, förutsatt att någon av oss hade lyckats ordna cigaretter och det fanns gott om tuggummi för att fixa till andedräkten innan man cyklade hem framåt kvällen. Hade våra föräldrar känt röklukten så hade garanterat hänget vid Tegelbruket upphört abrupt. ”Fast ibland spelar de faktiskt riktigt bra musik här.”
   Anita fnös så som bara Anita kunde fnysa, på en gång vuxet och barnsligt retfullt. Hon gjorde en gest med huvudet. Rummet där borta var stort, det innehöll både scen och dansgolv. Där inifrån strömmade den till synes ändlösa refrängen i Sommartider. ”Bra musik, my ass. Förra gången jag var här spelade de den här. Nästa gång jag kommer hit lär de spela den. Fast då tänker jag se till att vara full.” Anton slutade för ett ögonblick att blåsa bubblor i sin Pucko genom sugröret och sa: ”Snart blir det bra musik, i alla fall. Only…” – han tittade på sin klocka – ”…twenty minutes to go.” Anita log och höjde sin Fanta. ”Skål för det.”
   Rummet där vi befann oss var dunkelt upplyst och stank av Dateparfym och Axedeodorant. Folk gled förbi oss vid baren i en strid ström åt båda håll, allihop elever på Fröviskolan liksom vi, allihop människor vi kände igen men inte kände. Vi tre höll oss i stort sett för oss själva, och det verkade vara ett upplägg som passade alla. Det fanns ett tiotal bord i lokalen, och det var upptaget vid vart och ett. Vid ett av dem satt min storebror Jocka med några av sina klasskompisar. Han gick i nian, i samma klass som kvällens odiskutabla huvudperson.
   Jocke mötte min blick och nickade mot mig. Det föll mig aldrig in att gå bort till deras bord och säga hej. Det funkade inte så. Jocke hade sin värld och jag hade min. Så måste det vara, annars hotade total anarki. Förmodade jag, i alla fall.
   ”Ska du följa med ut och röka? Vi hinner precis innan det börjar”, sa Anita, och boxade mig lätt på axeln med en blek knytnäve.
   ”Jag trodde inte att du hade cigg?”
   Hon log, så illmarigt att det tycktes sitta ett helt fotbollslag med rävar bakom hennes öra. ”Nej, men jag vet att du har.” Anton stack fram sitt ansikte över hennes axel. ”Till mig också, snääääälla?”
   ”Fan vilka loserkompisar man har, nu måste man hålla dem med cigg också.” Jag himlade melodramatiskt med ögonen. ”Ja ja, kom igen då. Jag antar att jag får vara sugar daddy ikväll.”

   Vi stod i en liten cirkel och rökte Marlboro Light, medan folk runtomkring oss sprang fram och tillbaka till buskarna där de gömt sina spritförråd. Någon tjej grät för något hennes kompis sagt, ett par killar höll på att börja slåss över ingenting alls. Det var en vanlig fredagskväll på Bruket. Och ändå inte vanlig alls. Det väntade en högtidsstund om bara några minuter. Förväntan låg som elektricitet i luften, man kunde nästan ta på den, kunde nästan känna dess doft av ozon.
   Jag fick syn på en flicka jag kände igen från en av mina nya parallellklasser, jag kunde inte minnas vilken. Vi hade trots allt bara gått i sjuan i några veckor. Hon stod tillsammans med tre vänner, allihop rökte. Det såg konstigt ut att se henne med en cigarett, det såg inte ut att vara hennes grej, och så vitt jag visste kunde ciggen hon stod med där och då varit hennes första. Hon var oerhört söt, det var därför jag lagt märke till henne i skolan. Givetvis förstod jag ju att alla andra killar också lagt märke till de där otroligt blåa ögonen och det där nästan för perfekta håret, men jag gjorde ändå en mental anteckning att ta reda på hennes namn. För att dyrka på avstånd, så att säga.
   Plötsligt hördes ljudet av applåder och jubel inifrån Tegelbruket. Jag, Anton och Anita såg på varandra, bara en enda hastig blick. Sedan släppte vi alla tre våra cigaretter och sprang in.
   Det stora rummet, där berusade Högsbyungdomar nyss hånglat och dansat till Sommartider, låg i nästan totalt mörker. På scenen lyste små röda lampor på gitarrförstärkarna som eldflugor från helvetet. Många i publiken applåderade fortfarande, ett taktfast klapp-klapp-klapp som förstärktes av stampande fötter. Det luktade fränt av svett, och någon i närheten av oss hade utnyttjat mörkrets skydd för att tända en cigarett. I det där stora mörka rummet som tycktes vibrera av förväntan så kändes rökdoften som rock n rollgudens egen andedräkt.
   En rökmaskin började väsande sitt arbete med att fylla scengolvet med konstgjord rök. En rörelse anades bakom trumsetet…en arm…en mänsklig form som dök ner bakom trummorna och cymbalerna…och jublet brakade loss.

  Bandet hette Borgarjugend, och hade låtar med titlar som Vargarna kommer och Pestens tid. På scen var medlemmarna svartklädda och bar solglasögon, och deras livshållning tycktes antyda allt annat än fest och kul. De var, i ett nötskal, det absolut coolaste som fanns i en liten glesbygdskommun i början av 90-talet.
   Nu stod vi där, jag och mina vänner, och jublade ikapp med resten av publiken medan bandet vräkte ut riffet till Spikar och eld. Och samtidigt som det stålblå scenljuset tändes och tillfälligt fick bandmedlemmarna att se ut som att de befann sig under vatten, så klev sångaren in på scenen.
   Thom Wilt steg fram till mikrofonen.
   Jag klandrar inte tjejerna i publiken för att de skrek när han dök upp, jag skrek nästan själv. Han var en uppenbarelse. Nästan en och nittio lång, smal och blek, med smala klarblå ögon och en ostyrig mopp av sva
rt hår på huvudet. Hans läppar var tunna, och hans hy var ren och slät som på ett småbarn. Han var klädd i svarta tajta skinnbyxor och en sönderriven vit t-shirt med texten ”Jesus Fucking Christ”.
    Han greppade mikrofonen med båda händerna, i en pose som var avsedd att verka spontan men som jag redan då förstod hade övats in med millimeterprecision.
  ”Kände smaken av svave
När jag kysste ditt hår
Du slog en spik i min tunga
Jag minns allting som igår”
   Thom sjöng varje ord med samma sorts släpiga nonchalans som fött flickidoler ända sedan Mick Jaggers glansdagar, och vi sjöng med i vartenda ord. Konserten varade i trettiofem minuter, sedan gav Thom den extatiska publiken ett kort ”tack” och lommade av scenen ihop med de andra. Inga extranummer, givetvis. Alla vet ju att riktigt hårda killar aldrig spelar extranummer. De vanliga lamporna tändes, och dj:n satte igång Sommartider. Igen.

   Vi stod ute i den kalla kvällen och såg ånga stiga från våra svettiga kroppar. Vi var lyriska. Detta var andra gången vi sett Borgarjugend, och ikväll hade de överträffat sig själva med förkrossade marginal.
   ”Faaaan så bra de är!”, kraxade Anton. Hans röst hade så gott som gett upp halvvägs igenom giget. ”Hur fan kan de vara utan skivkontrakt, det är ju helt sjukt!”
 Anita tände en ny cigg och skakade på huvudet. Hennes smink hade runnit över ansiktet, de svarta ränderna över hennes bleka hy fick henne att se ut som en tvättbjörn. ”No way, de är inte intresserade av skivkontrakt. Det är för mycket business, för mycket sell-out. Jag lovar dig, skulle en skivbolagsgubbe dyka upp på en Borgarjugendkonsert skulle de spotta honom i ansiktet.”
   ”Absolut”, sa jag tvärsäkert. ”Jocke känner dem ju, och han säger att de inte skulle skriva på ett skivkontrakt ens om bolagen kastade det efter dem.” Att påstå att min bror kände Borgarjugend var en grov överdrift, men att gå i samma klass som kommunens enda rockikon fick duga i det här fallet. Jag visste att det var något som mina två vänner avundades mig, och jag njöt i fulla drag av det. Det placerade mig lite närmare magin.
   Ingen av oss hade något intresse av att stanna kvar på Tegelbruket nu när konserten var över. Där inifrån kunde jag höra dj:n vråla på bred småländska ”mår ni bra allesammans?!”, och plötsligt ville jag bara hem. Jag sa adjö till Anton och Anita, och började gå.
  Plötsligt hörde jag bakom mig hur min bror ropade på mig. Jag vände mig om och såg honom stå och vinka åt mig. ”Är du på väg hem?”
 Jag gjorde en gest i samma riktning som jag gick. ”Vad tror du?”
   ”Varför det?” sa han, utan att bry sig om min retoriska fråga. ”Jag är trött”, svarade jag och stoppade händerna i jackfickorna. ”Helt slut efter konserten.”
   Och då sa min storebror något som jag aldrig hört honom säga förut, något jag aldrig trott att jag skulle få höra honom säga: ”Äh va fan, kom igen nu, häng med på efterfest!” Jag hade aldrig varit på en efterfest i hela mitt liv. Först visste jag inte ens vad jag skulle säga. ”Va? Var då?”
   ”Hemma hos Thom! Hans morsa är inte hemma, det kommer att bli världens ös!” Först var det nära att jag sa nej av bara farten. Jockes värld, och allt det där. Sedan insåg jag vad han hade sagt.
 ”Thom Wilt? I din klass?”
  ”Javisst! Kom igen, häng på nu!” Jag kunde känna hjärtat trumma i mitt bröst, som beatet i en Borgarjugendlåt. Jag tog ett par tveksamma steg i Jockes riktning. ”Men alltså, är du säker på att det är okej att jag kommer då? Jag känner ju inte honom…”
  ”Du lär nog inte känna någon där, brollan, men visst fan är det ok att du hänger på. Han är inte svår så.”
 Hur skulle jag ha kunnat tacka nej?

  Thom och hans mamma hade flyttat till Högsby ifrån Södertälje för ett par år sedan, och bodde i ett hyreshus på Storgatan, mittemot pizzerian. Deras balkong vette mot sluttningen ner mot Emån, och vred man på huvudet lite åt vänster fick man en vacker vy över Kyrkbron och kyrkan. Men där jag nu befann mig tycktes ingen bry sig om vacker utsikt.
   Det bästa med festen var inte alla de spännande och exotiska gymnasietjejer som trängdes i familjen Wilts stilrena vardagsrum. Inte heller var det den fantastiska musiken som dånade ur en svart Philipsstereo, stor som en möbel. Det var inte ens att få vistas i Thoms omedelbara närhet.
  Nej, det bästa med efterfesten på Ringvägen den där kyliga septemberkvällen var att alla tycktes acceptera mig som en av dem. Det stämde som Jocke hade sagt, jag kände ingen där förutom honom, men folk hälsade, log, bjöd på dricka. Som vore jag deras jämlike.
   Sittande på golvet och lutad mot väggen kom jag att prata med Anders Jarl, som spelade gitarr i Borgarjugend. Han hade tagit av sig solglasögonen han burit på scen, och ögonen som varit dolda därunder såg matta och trötta ut. Anders var en trevlig kille, men jag kunde inte undvika att märka att varje gång ämnet närmade sig Borgarjugends sångare så blev han tyst eller började prata om något annat. Han var väl avundsjuk på all uppmärksamhet Thom fick.
   Jag hade en grym träsmak i baken av att sitta på golvet, men det fanns inte en chans att jag med en enda rörelse eller ett enda ord tänkte avslöja det i en sådan här situation.
   Thom satt i en fåtölj vid fönstren och pratade med en kille jag inte kände igen men som såg ut att vara i gymnasieåldern. Han, det vill säga Thom, drack vitvin direkt ur flaskan. Han hade fortfarande på sig samma t-shirt, den med texten ”Jesus Fucking Christ”, och han såg fortfarande ut som ett epicentrum för allt som någonsin varit Coolt.
   Jag var också plågsamt medveten om Perfekta Hårets närvaro, jag hade fått syn på henne så fort jag kommit in i vardagsrummet. Jag blev inte ett dugg förvånad över att hon var där. Hon höll sig mest till en av de kompisar jag sett henne med tidigare – de andra syntes inte till – och jag lade märke till att hennes topp som jag i Tegelbrukets dunkel trott vara svart i själva verket var mörkt grön. Hennes ögon var fortfarande så perfekt blå att julihimlen måste avundas dem. Vid ett tillfälle lutade hon sig fram mot Thom och viskade något i hans öra. Han log, viskade något till svar, och kysste hastigt hennes kind. Hon tycktes inte ha något emot det. Thom och Perfekta Håret kände varandra. Det kändes både förvånande och fullt naturligt. Gudar och gudinnor och allt det där. Jag kände ett lätt stick av något brännande och mörkt inom mig, men det var egentligen inte alls tal om svartsjuka. Det skulle ju ändå aldrig korsa mina vildaste fantasier att hon och jag någonsin skulle… Nej, det handlade inte om svartsjuka.
   Det kändes som att jag befann mig i min alldeles egna skymningszon. Hade någon tagit en bild av vardagsrummet och gett den bildtexten Finn ett fel skulle alla ha pekat på mig. Ändå kände jag mig så märkligt bekväm och ogenerad, nästan som att jag skulle våga gå fram till någon av gymnasietjejerna och säga hej. Men bara nästan.
   Anders hade ursäktat sig och gått ut i köket, och själv kände jag att ölen jag bjudits på behövde få komma ut. Man köper inte öl, man hyr den bara, brukade min pappa säga. Jag gick in på toaletten och låste dörren bakom mig.
   Först när jag stått där en stund lyfte jag blicken tillräckligt för att se mig omkring på väggarna. Det lilla badrummet jag befann mig i skilde sig påtagligt från de sparsmakade, i vissa fall nästan omöblerade, rummen i lägenheten. Här fanns två hyllor fulla med märkliga små prydnadsföremål som såg ut att vara turistsouvenirer. Små stenstatyetter, bitar av färgat glas, en
snäcka, en gammal repstump knuten i pålstek. De måste ha rest en jäkla massa, tänkte jag, och så vände jag mig om och fick syn på den stora trämasken som hängde till höger om mig. Hade jag inte redan tömt blåsan så hade åsynen av den garanterat gjort tricket. Masken – om det nu var vad det var – var en tunn skrovlig träbit, nästan en meter lång. Den hade groteska ansiktsdrag, men de såg inte ut att ha snidats ut utan tycktes ha uppstått naturligt. Den såg ut som en barkflisa ifrån något demoniskt träd. Munnen var förvriden i ett grin som såg både hungrigt och hånfullt ut, och de två ögonhålorna – den ena större än den andra – tycktes betrakta mig på ett sätt som gjorde mig livrädd. Jag tvättade händerna och var väldigt noga med att inte se mig i badrumsspegeln. I så fall skulle jag se den där hemska saken stirra på mig över axeln, och det ville jag inte se.
   I vardagsrummet hade festen skruvats upp till 11, som Anita skulle ha sagt. David Bowies Rebel Rebel hade ersatts av någon slags hårdrock jag inte kände igen, en fåtölj hade vält och en utspilld vinflaska hade fläckat dess vita klädsel blodröd. I rummets ena hörn låg ett par och kysstes passionerat och ivrigt, hans hand kramade hennes ena bröst. Någonstans hördes ljudet av glas som krossades. Där var människor överallt, på golvet, på bordet, liggande i fönsterbrädet. Jag var inte redo att gå hem än, men jag ville gå ut och röka. Halvvägs igenom vardagsrummet kastade jag en blick åt Thoms håll. Han satt fortfarande i sin fåtölj, fortfarande med Perfekt Håret tätt intill sig, hon lutade sitt huvud mot hans axel och såg ut att nynna på en sång. Plötsligt mötte hans blick min, den låste sig fast, och sedan gav han mig den allra kortaste nick. ”Du är okej, killen”, tycktes den nicken säga. ”Du är okej.”

   Jag stod bakom huset och såg ut över ån som sakta flöt fram, i samma urgamla rörelse som alltid drivit den framåt, vidare, mot havet. Vattnet såg svart ut, stjärnorna reflekterades i ytan som diamanter. Det var mörkt i de små husen på sluttningen ner mot ån. Bakom mig hördes musiken och festen dunka ut i den stilla natten. Jag tog ett bloss på min cigarett, drog upp dragkedjan i min jacka, och gick runt det lilla skjulet där de boende i Thoms hus förvarade sina cyklar. Klottret på väggen proklamerade Kuken i fittan!! Jag lutade mig mot väggen, log, och undrade över hur i helvete jag skulle få Anton och Anita att tro på detta. Jag önskade nästan att jag haft en kamera, så att jag kunnat erbjuda dem konkreta bevis.
   Plötsligt hörde jag dörren jag själv nyss kommit ut ifrån öppnas och sedan stängas. En flicka fnittrade. Jag tog ett bloss till och lyssnade. Fraset från tyg mot tyg. Jag kikade runt hörnet på cykelskjulet, tillbaka upp mot huset.
   Det var Thom och Perfekta Håret, och de omfamnade varandra klumpigt och berusat, skrattade och kysste varandra hetsigt och girigt. Lampan över dörren fick hennes hår att se ut som smält platina. Någonting spratt till inne i mig, något som var svart och rött och skavde. Inte heller nu var det egentligen fråga om svartsjuka. Jag kände mig bara som ett stort och löjligt barn, som aldrig skulle kunna förstå de hemliga njutningarna hos de äldre och vackrare. Så jag ryckte på axlarna och tänkte vad fan, är jag patetisk så ska jag i alla fall se till att vara rejält patetisk. Jag fimpade min cigarett, lutade mig mot väggen igen, och fortsatte att se på dem.
   De skrattade inte längre, och kyssarna och smekningarna hade blivit än mer hetsiga, nästan djuriskt intensiva. Jag stod tio meter ifrån dem, och kunde ändå klart och tydligt höra hur tungt de andades i varandras munnar. Det kliade i mina handflator, det kändes som att jag behövde gå på toaletten igen. Jag hann precis tänka herregud, tänker de knulla här ute?!…när det hände.
  Först förstod jag inte vad det var jag såg. Jag hade aldrig någonsin varit med en tjej, inte ens kysst en tjej, och visste därför inte hur sådana saker lät och såg ut i verkligheten. Så när jag såg Perfekta Håret stelna till och spärra upp ögonen, trodde jag först bara att det var en del av hennes upphetsning, en del av det djuriska dramat. Men så hörde jag ljudet som kom ifrån henne, och förstod att det måste handla om något helt annat än lust. Det var ett dämpat gurglande djupt nere i hennes hals, ett ljud som tycktes vrida sig i plågor i sina försök att förvandlas till ett skrik. Jag såg hur hennes fingrar, som fortfarande höll om Thoms armar, ryckte och spretade som i kramper. Och sedan såg jag Thom själv, och den redan kyliga natten kändes plötsligt iskall. Han kysste henne fortfarande, men hans ögon var öppna, och han log. Jag kunde se det på smilgroparna i hans kinder, den starka lampan över dörren skuggade dem och fick dem att se ut som svarta sår i hans ansikte. Men det värsta var hans ögon. De lyste av munterhet, av triumf, och av något annat, något mörkt och rovdjurslikt. Det var de där ögonen som mer är något annat fick mig att förbli fastfrusen där jag stod, knappt kapabel att andas.
   Thom drog tillbaka sitt huvud en aning ifrån hennes, deras läppar skildes åt bara några centimeter, men i den tomma luften mellan deras munnar såg jag…någonting. Något låg som ett band mellan dem, ur hennes mun och in i hans. En gång hade jag sett en krigsfilm där soldaterna använde napalm, och det här såg ut lite som det. Som en stråle av flytande eld som han sög i sig, ur henne. Perfekta Hårets ögon var så vitt uppspärrade att de såg ut att kunna trilla ur sina hålor, och det fuktigt trasiga ljudet nere i hennes hals blev till ett ynklig rosslande. Hennes armar föll slappt ner längs hennes sidor. Thom höll hennes huvud mellan sina händer och fortsatte att suga i sig den där omöjliga strålen av gyllenrött ur hennes mun, medan hans ögon stirrade stint på henne i koncentrerad njutning. Jag tog in varje fasansfull detalj.
   Till slut stängde Thom munnen, och det där som funnits mellan dem klipptes abrupt av. Jag såg honom luta huvudet bakåt, blunda och dra in ett djupt andetag, som en man som just upplevt något mycket njutbart. Jag ansträngde mig för att andas tyst, men var övertygad om att mina hjärtslag måste dåna ut över hela byn.
   Perfekta Håret stod bara helt stilla och stirrade framför sig, med ögonen frånvarande vidöppna. Hon såg ut som en vettskrämd sömngångare. ”Nej, vad säger du”, sa Thom till henne med hes röst, ”ska vi gå upp igen? Det börjar ju just bli fart på festen. Vi kan fortsätta det här en annan gång.” Han böjde sig fram och kysste lätt hennes hals. Hon sa ingenting, rörde sig inte ens. Thom skrattade, ett hemskt ljud som lät som prasslet från döda löv, och gav henne en örfil. Sedan ledde han henne in genom dörren igen, och när den slog igen bakom dem blev tystnaden så total att den kändes öronbedövande.
   Jag stod kvar i några sekunder, medan min hjärna försökte att rationalisera vad jag just sett. Det misslyckades. Och medan jag sprang hem på ben som kändes som gelé var jag så rädd att jag grät.

   Ett par dagar senare fick jag äntligen veta vad Perfekta Håret hette. Hennes namn var Ellinor. Och anledningen till att jag fick veta det, var att Anita berättade för mig att Ellinors föräldrar hittat henne död på sitt rum.
   ”Det var självmord, det bara måste det ju ha varit” sa Anita medan vi gick tillsammans på väg mot matsalen. ”De hade knappt sett till henne sedan helgen, hon hade stängt in sig och varit tyst och inte velat äta. Och så bara ligger hon där, pang bom, utan avskedsbrev eller någonting.”
   ”Hur fan vet du allt det där? Det låter ju som om du var där själv.” Jag hade inte berättat för vare sig Anita eller någon om vad som hänt på efterfesten. Vem skulle tro mig?
   Anita log illmarigt. ”L

Idag släpps min novell Saken som åt Danny Smith som e-bok på Mix Förlag. Precis som med Stugan så finns även den här sedan tidigare tillgänglig i samlingen Mörkret i utkanten av stan, men texten har fått sig en rejäl upputsning och jag är otroligt nöjd med resultatet.
Novellen finns tillgänglig från alla bokhandlare värda namnet, exempelvis Adlibris.